När länsstyrelserna är ute och fiskar nya ärenden har djurskyddshandläggarna olika strategier för att få maximal utdelning.
Vid uppföljande kontrollbesök efter egna eller andras anmälningar om ”vanvård” uppsöker man gärna grannar till ”objektet” för att förhöra sig vad dessa grannar ”vet”. Grannarna som ofta är några som kan ha anmält anonymt kan mycket väl ha något otalt med det anmälda ”objektet” och brer på om ” misären” hos ”objektet”. Det grannarna inte tänker på är att länsstyrelsen gärna ”spanar” på dem också och efter andra objekt i samma by.
Allt bygger ju på detta så att de ska kunna få påökt på lönen och känna att de ”rättfärdigar” sina tjänsteutövningar. De måste ju rädda de ”stackars vanvårdade djuren” som de tänker om sig själva.
Vid kontrollbesök hos ”objektet” för kontroll rådfrågas denne i sin tur hur grannarnas djurhållning är och om det inte är så att vissa djur ”kanske inte mår så bra där”?
På det här sättet kan Länsstyrelsen i bästa DDR-stil skapa sig ett antal ärenden och en rädd befolkning där alla misstror varandra och där en upphörd bygemenskap uppstått!
Vi har flera exempel på att det är just så här det går till på flera håll i landet.
Länsstyrelsen stannar inte vid detta.
Om en gård håller besökare eller kurser utfrågas deltagarna av länsstyrelsen ”hur kursen har varit” och ”hur djuren de besökte hade det” eller ”om de sett något anmärkningsvärt”.
Metoderna är mycket lömska och som hämtade ur en beskrivning från en diktaturstat. Det finns åtskilliga likheter världen över och exempel på vad som händer i nästa steg. Tanken svindlar av vad som kan ske!
Länsstyrelsens angiverier utan innehåll!
