I ett pågående mål i Förvaltningsrätten i Göteborg framgår att Länsstyrelsen fattade beslut om avlivning utifrån nytt veterinärt material utan att ge hundägaren möjlighet att bemöta uppgifterna. Beslutet verkställdes samma dag. Därmed försvann möjligheten att lämna in egna veterinärutlåtanden, begära kompletterande undersökningar eller föreslå behandling innan den mest ingripande åtgärden genomfördes.

Samtidigt visar veterinärhandlingarna något annat än den bild som Länsstyrelsen presenterar.

För hunden Esther anges att fortsatt diagnostik fortfarande övervägdes. En provlaparotomi behövde enligt veterinären utföras inom en vecka och även operation kunde vara ett djurskyddsmässigt rimligt alternativ. För hunden Olivia nämns en fortsatt BOAS-utredning som ett alternativ.

Det innebär att veterinärunderlaget inte entydigt pekade på att avlivning var den enda möjliga lösningen.

Dessutom visar dagboks- och journalanteckningar från tiden på djurhemmet att hundarna inte enbart beskrevs som svårt lidande. De beskrivs återkommande som pigga, sociala, kontaktbara, att de åt, promenerade, sökte kontakt med människor och deltog i dagliga aktiviteter. Det utesluter inte sjukdom, men ger en betydligt mer nyanserad bild än den som Länsstyrelsen redovisar.

En central fråga är därför inte om hundarna hade hälsoproblem. Frågan är om en myndighet får fatta ett nytt beslut om avlivning, vägra kommunicering och verkställa beslutet omedelbart utan att hundägaren får en verklig möjlighet att försvara sig.

När staten fattar oåterkalleliga beslut måste rättssäkerheten gälla fullt ut. Kommunicering, proportionalitet och rätten att bli hörd är inte formaliteter – de är grundläggande rättssäkerhetsprinciper.

Vad tycker ni? Ska en myndighet kunna fatta ett beslut om avlivning samma dag utan att djurägaren först får möjlighet att yttra sig över det nya underlaget?