Länsstyrelserna lär av varandra. Vinnande koncept blir till praxis som man matar domare med i framtida Förvaltningsmål.
Vid oanmälda besök hos djurägaren skapas en lista över fel som måste åtgärdas inom mycket kort tid. Länsstyrelserna återkommer oanmält och påstår att ”åtgärderna inte är tillräckliga” för att kunna avskrivas. Dessutom lägger de till nya fel som tidigare ”inte upptäckts”. Således är det med lätthet målet kan nås med många förelägganden och djurförbud kan utkrävas på petitesser som de vunnit med i tidigare domstolar.
Domstolarna låter nästan alltid länsstyrelserna få rätt. Det är ju enklast så än att lyssna på djurägares ofta välgrundade bevisföring i de enskilda fallen.
Och att ta till extern sakkunnig finns inte på kartan för den som är domare. Varför skulle de sätta sig till spjärn mot länsstyrelsen när de inte är tvungna. De vet ju innerst inne att djurägare är chanslösa och (de är ju också i domarens ögon missanpassade, lägre stående individer som plågar djur och sådant måste stävjas).
Djurägaren är rättslös!
Systemet förtrycker
Att Länsstyrelsens tjänstemän skulle begå lagbrott verkar de ha mycket svårt att ta till sig. I alla fall framkommer detta vid ett antal granskade domslut.
Därför får djurägare så gott som aldrig rätt medan Länsstyrelsen får det.
Statistiken från grannländerna är den motsatta. Någon oberoende part borde granska varför!
Stoppa Länsstyrelsens övergrepp!
